Riktiga män kommer bara någon gång varje århundrade. Lenin på 1900-talet till exempel, medan på medeltiden vi hade den ende, riktige Francois Villon! Han skrev ballader, lite annorlunda sådana om man ska vara exakt. Poesi, tänker ni, vad trist och känslogeggigt det ska vara ibland. Mr Villon var lite annorlunda, förutom att han mördade en präst, livnärde sig som hallick, var högkriminell och kom undan med det så skrev han faktiskt otroligt rolig poesi:

Tjocka Margot;
Om jag vill famna denna sköna nu
skall jag då kallas galen eller dum!
Hon har behag som räcker till för sju,
hos varje hallick har hon hjärterum.
Men kommer kunder står min rygg i krum.
Jag hämtar vatten, vin och frukt och bröd,
och har det lödigt mynt i överflöd
jag säger - när jag snappar själv ett krus -:
Kom snart igen till lust och kärleksglöd
här i bordellen, där vi håller hus!

Dock hotar oss ibland en svår misär
när gratis går i sängen min Margot.
Det tål jag inte. Död min kärlek är.
Men hennes schal och bälte tar jag då
om detta till förtäring kan förslå.
Och om hon dristar sig till en protest
så vet jag nog hur detta botas bäst.
Jag tar min käpp. Hon får en sinkadus
så hennes näsa minns det till härnäst
här i bordellen där vi håller hus.

Sen älskar vi. Hon släpper ut en fjärt
så mäktig, svuller och förgiftat rå.
Hon tar min topp som reser på sig tvärt.
Då skrattar hon och kallar mig Gogo.
Sen snarkar vi i fyllan båda två.
Hon vaknar upp när hon får magbesvär
och lägger sig på mig så stor hon är.
Jag kvider, platt och klämd liksom en lus.
Jag blir fördärvad av Margots begär
här i bordellen där vi håller hus.

Vind, hagel, frost - det angår inte mig.
I brånad går jag kättjans hala stig.
Liderlig? Visst är jag liderlig!
Låt dålig katt få ta en dålig mus
Och dygden med sin kyskhet roa sig
När själv i brunst du vill förnöja dig
här i bordellen där vi håller hus.


De hängdas ballad;
O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund med just er förstås
- så visa misskund med oss och vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi allt för mycket gött,
Har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt.
Men bed till jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackad både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
- vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så helvetet ej får
makt över oss tills intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter